I det här avsnittet kommer vi att beskriva varje installationskomponent i detalj. Komponenterna har blivit grupperade i steg som bör kännas igen av användarna. De presenteras i den ordning de dyker upp under installationen. Observera att inte alla moduler kommer att användas för varje installation; vilka moduler som faktiskt används beror på installationsmetoden du använder och på din maskinvara.
Låt oss anta att Debian Installer har startat upp och du ser dess första skärm. Vid den här punkten är de färdigheter som debian-installer
har ganska begränsade. Den vet inte mycket om din maskinvara, vilket språk som föredras eller inte ens vilken funktion installation ska ha. Var lugn. På grund av att debian-installer
är ganska smart kan den automatiskt söka av din maskinvara, lokalisera resten av sina komponenter och uppgradera sig själv till ett kapabelt installationssystem. Dock, du behöver fortfarande hjälpa debian-installer
med viss information som den inte kan fastställa automatiskt (såsom välja ditt föredragna språk, tangentbordslayout eller val av nätverksspegel).
Du kommer att märka att debian-installer
genomför identifiering av maskinvara flera gånger under det här steget. Första gången är målet den maskinvara som behövs för att läsa in komponenter för installationsprogrammet (exempelvis din cd-rom eller nätverkskort). Eftersom alla drivrutiner kanske inte finns tillgängliga under den första körningen behövs en repetering av identifieringen senare i processen.
Under maskinvarudetektering så kontrollerar debian-installer
om några av drivrutinerna för maskinvaran i ditt system kräver att fast programvara läses in. Om någon fast programvara begärs men inte finns tillgänglig så kommer en dialogruta att visas där saknad fast programvara läses in från ett flyttbart media. Se Avsnitt 6.4, ”Läsa in saknad fast programvara” för ytterligare detaljer.
En av de första sakerna som debian-installer
gör är att kontrollera tillgängligt minne. Om det tillgängliga minnet är begränsat kommer den här komponenten att göra ändringar i installationsprocessen som förhoppningsvis låter dig installera Debian GNU/Linux på ditt system.
Den första åtgärden man kan göra för att minska installationsprogrammets minneskonsumtion är att inaktivera översättningar, vilket betyder att installationen endast kan göras på engelska. Du kan så klart fortfarande lokalanpassa det installerade system tefter installationen har färdigställts.
Om detta inte är tillräckligt kommer installationsprogrammet att minska minnesbehovet ytterligare genom att enbart läsa in de komponenter som är nödvändiga för att genomföra en grundinstallation. Det här minskar installationssystemets funktionalitet. Du kommer att ges möjlighet att läsa in individuella komponenter manuellt, men du ska vara medveten om att varje komponent du väljer använder ytterligare minne och kan således göra att installationen misslyckas.
När installationsprogrammet har anpassat sig till ett litet minne så bör du skapa en förhållandevis stor växlingspartition (64–128 MB). Växlingspartitionen används som virtuellt minne och ökar således mängden minne som är tillgängligt för systemet. Installationsprogrammet kommer att använda växlingspartitionen så snart som möjligt i installationsprocessen. Observera att mycket användning av växlingsutrymmet kommer att minska ditt systems prestanda och kan leda till hög nyttjandegrad av systemets disk.
Trots dessa åtgärder är det ändå möjligt att ditt system låser sig, att oväntade fel uppstår eller att processer avslutas av kärnan för att systemet har slut på minne (vilket resulterar i ”Out of memory”-meddelanden på VT4 och i systemloggen).
Det har till exempel rapporterats om misslyckanden med att skapa ett stort filsystem av typen ext3 i lågminnesläget, när det finns för lite växlingsutrymme. Om ett stort växlingsutrymme inte hjälper, prova då istället att skapa filsystemet som ext2 (vilket är en basfunktion i installationsprogrammet). Det är möjligt att ändra en ext2-partition till ext3 efter installationen.
Det är möjligt att tvinga installationsprogrammet till att använda en högre lowmem-nivå än den som är baserad på tillgängligt minne genom att använda uppstartsparametern ”lowmem” som beskrivs i Avsnitt 5.3.2, ”Parametrar för Debian Installer”.
I de flesta fall är de första frågorna som ställs angående valet av lokalanpassningsalternativ som kommer att användas både för installationen och för det installerade systemet. Lokalanpassningsalternativen består av plats och lokaler.
Språket du väljer kommer att användas i resten av installationsprocessen om en översättning av de olika dialogerna finns tillgänglig. Om ingen giltig översättning finns tillgänglig för det valda språket kommer installationsprogrammet att falla tillbaka på engelska.
The selected geographic location (in most cases a country) will be used later in the installation process to select the correct time zone and a Debian mirror appropriate for that country. Language and country together will help determine the default locale for your system and select the correct keyboard layout.
Du kommer först att bli frågad att välja ditt föredragna språk. Namnen på språken listas på både engelska (vänstra sidan) och på själva språket (högra sidan); namnen på högra sidan visas också i språkets korrekta skrift. Listan är sorterad efter de engelska namnen. På toppen av listan finns ett extra alternativ som låter dig att välja lokalen ”C” istället för ett språk. Välja lokalen ”C” betyder att installationen fortsätter på engelska; det installerade systemet kommer inte att ha något stöd för lokalanpassning eftersom paketet locales
inte kommer att installeras.
Därefter blir du ombedd att välja din geografiska plats. Om du valde ett språk som är erkänt som ett officiellt språk för fler än ett land[6], kommer du härnäst att bli visad en lista över endast dessa länder. För att välja ett land som inte finns i listan väljer du (sista alternativet). Du kommer då att få se en lista över kontinenter; välj en kontintent för att lista relevanta länder på den kontinenten.
Om språket bara har ett land associerat med det kommer en lista med länder att visas för kontinenten eller regionen landet tillhör, med det landet som standard. Använd
alternativet för att välja länder på en annan kontinent.Notera | |
---|---|
Det är viktigt att välja det land där du bor eller var du befinner dig eftersom det bestämmer den tidszon som ska konfigureras för det installerade systemet. |
If you selected a combination of language and country for which no locale is defined and there exist multiple locales for the language, then the installer will allow you to choose which of those locales you prefer as the default locale for the installed system[7]. In all other cases a default locale will be selected based on the selected language and country.
Alla standardlokaler som valts enligt beskrivningen i föregående stycke kommer att använda UTF-8 som teckenkodning.
If you are installing at low priority, you will have the option of selecting additional locales, including so-called ”legacy” locales[8], to be generated for the installed system; if you do, you will be asked which of the selected locales should be the default for the installed system.
Tangentbord är ofta anpassade efter de tecken som används i ett språk. Välj en layout som gäller för tangentbordet du använder, eller välj något som liknar det om tangentbordslayouten du vill välja inte finns. När installationen av systemet är färdig kommer du kunna välja en tangentbordslayout från en bredare skala (kör dpkg-reconfigure keyboard-configuration som root efter att du har färdigställt installationen).
Flytta markören till tangentbordsvalet du önskar och tryck på Enter. Använd piltangenterna för att flytta markören — de är på samma plats för alla tangentbordslayouter på alla språk, så de är oberoende av tangentbordskonfiguration.
När installation görs via metoden hd-media kommer du till en punkt där du behöver hitta och montera iso-avbildningen för Debian Installer för att få tag på resten av installationsfilerna. Komponenten iso-scan gör exakt det.
Först monterar iso-scan automatiskt alla blockenheter (exempelvis partitioner och logiska volymer) som har något känt filsystem på sig och söker sekventiellt efter filnamn som slutar på .iso
(eller .ISO
för den sakens skull). Tänk på att det första försöket söker endast av filer i rotkatalogen på i första nivån av underkatalogerna (alltså, den hittar /
, vadsomhelst
.iso/data/
, men inte vadsomhelst
.iso/data/tmp/
). Efter en iso-avbildning har hittats, kontrollerar iso-scan dess innehåll för att fastställa om avbilden är en giltig Debian-avbild eller inte. I det första fallet är vi klara, i det senare söker iso-scan efter en annan avbild. vadsomhelst
.iso
Om det tidigare försöket att hitta en iso-avbildning för installationsprogrammet misslyckades, kommer iso-scan att fråga dig om du vill genomföra en mer genomgående sökning. Den här fasen kommer inte bara att se på de översta katalogerna utan gå igenom hela filsystemet.
Om iso-scan inte hittar din iso-avbildning för installationsprogrammet, starta om till ditt ursprungliga operativsystem och kontrollera om avbilden är namngiven korrekt (slutar på .iso
), om den är placerad på ett filsystem som känns igen av debian-installer
, och om det inte är skadat (validera kontrollsumman). Erfarna Unix-användare kunde ha gjort det här på andra konsollen, utan att starta om.
Note that the partition (or disk) hosting the ISO image can't be reused during the installation process as it will be in use by the installer. To work-around this, and provided that you have enough system memory, the installer can copy the ISO image into RAM before mounting it. This is controlled by the low priority iso-scan/copy_iso_to_ram
debconf question (it is only asked if the memory requirement is met).
När du kommer till det här steget, om systemet upptäcker att du har fler än en nätverksenhet, kommer du att bli frågad att välja vilken enhet som ska vara ditt primära nätverksgränssnitt, alltså det som du vill använda för installationen. Övriga gränssnitt kommer inte att bli konfigurerade vid den här tidpunkten. Du kan konfigurera ytterligare gränssnitt efter att installationen är färdig; se manualsidan interfaces(5).
By default, debian-installer
tries to configure your computer's network automatically as far as possible. If the automatic configuration fails, that may be caused by many factors ranging from an unplugged network cable to missing infrastructure for automatic configuration. For further explanation in case of errors, check the error messages on the fourth console. In any case, you will be asked if you want to retry, or if you want to perform a manual setup. Sometimes the network services used for autoconfiguration can be slow in their responses, so if you are sure everything is in place, simply start the autoconfiguration attempt again. If autoconfiguration fails repeatedly, you can instead choose the manual network setup.
The manual network setup in turn asks you a number of questions about your network, notably IP address
, Netmask
, Gateway
, Name server addresses
, and a Hostname
. Moreover, if you have a wireless network interface, you will be asked to provide your Wireless ESSID
(”wireless network name”) and a WEP key
or WPA/WPA2 passphrase
. Fill in the answers from Avsnitt 3.3, ”Information du behöver”.
Notera | |
---|---|
Några tekniska detaljer du kanske, eller kanske inte, tycker är smidiga: programmet antar att nätverkets IP-adress är bitvis-OCH av ditt systems IP-adress och din nätmask. Den kommer att gissa att broadcast-adressen är bitvis-ELLER av ditt systems IP-adress med bitvis negation av nätmasken. Den kommer även att gissa din gateway. Om du inte kan hitta något av de här svaren, använd dessa standardvärden — du kan ändra dem när systemet har installerats, om det behövs, genom att redigera |
Från Debian GNU/Linux 7.0 (”Wheezy”) och framåt, debian-installer
stödjer IPv6 så väl som ”klassisk” IPv4. Alla kombinationer av IPv4 och IPv6 (IPv4-endast, IPv6-endast och dual-stack-konfigurationer) är stöda.
Autoconfiguration for IPv4 is done via DHCP (Dynamic Host Configuration Protocol). Autoconfiguration for IPv6 supports stateless autoconfiguration using NDP (Neighbor Discovery Protocol, including recursive DNS server (RDNSS) assignment), stateful autoconfiguration via DHCPv6 and mixed stateless/stateful autoconfiguration (address configuration via NDP, additional parameters via DHCPv6).
Strax innan du konfigurerar klockan kommer installationsprogrammet att låta dig konfigurera ”root”-kontot och/eller ett konto för den första användaren. Andra användarkonton kan skapas efter att installationen har färdigställts.
Kontot root kallas även för superanvändare; det är ett konto som kringgår alla säkerhetsskydd på ditt system. Root-kontot bör endast användas för systemadministration och endast användas under en så kort tid som möjligt.
Lösenord som du skapar bör innehålla åtminstone 6 tecken och bör innehålla både versaler och gemener, såväl som specialtecken. Ta extra hänsyn när du ställer in ditt root-lösenord eftersom det är ett sådant kraftfullt konto. Undvik ord som man hittar i ordböcker eller användning av personlig information som lätt kan gissas.
Om någon berättar för dig att de behöver ditt root-lösenord, var extremt försiktig. Du bör normalt sett aldrig ge ut ditt root-lösenord, om du inte administrerar en maskin med fler än en systemadministratör.
In case you do not specify a password for the ”root” user here, this account will be disabled but the sudo package will be installed later to enable administrative tasks to be carried out on the new system. By default, the first user created on the system will be allowed to use the sudo command to become root.
Systemet kommer att fråga dig om du önskar att skapa ett vanligt användarkonto vid den här punkten. Det här kontot bör vara ditt huvudsakliga personliga konto. Du bör inte använda rootkontot för dagligt bruk eller som ditt personliga konto.
Varför inte? Tja, en anledning är att undvika att använda roots privilegier är att det är mycket lätt att skada något som root och som inte går att rätta till. En annan anledning är att du kanske luras till att köra en trojansk häst — det är ett program som utnyttjar krafterna av din superanvändare för att åsidosätta säkerheten i ditt system bakom din rygg. En bra bok om systemadministration i Unix täcker in det här ämnet mer i detalj — om det här är nytt för dig, fundera på att läsa en sådan bok.
Du kommer första att bli frågad efter användarens fullständiga namn. Sedan kommer du att bli frågad efter ett namn på användarens konto; generellt sett ditt förnamn eller något liknande det bör räcka och det är även standardvalet här. Till slut kommer du bli frågad efter ett lösenord för kontot.
Om du vill skapa en annan användare vid en senare punkt efter installationen, använd kommandot adduser.
Installationsprogrammet kommer först att försöka att ansluta till en tidsserver på Internet (med NTP-protokollet) för att ställa in systemtiden korrekt. Om detta inte lyckas kommer installationsprogrammet att anta att den tid och datum som hämtas från systemklockan, när installationssystemet startades upp, är korrekt. Det är inte möjligt att manuellt ställa in systemtiden under installationsprocessen.
Beroende på platsen som valdes i tidigare i installationsprocessen så kommer du kanske att bli visad en lista över tidszoner som är relevanta för den platsen. Om din plats endast har en tidszon och du gör en standardinstallation kommer du inte att bli tillfrågad någonting, systemet antar att det är rätt tidszon.
I expertläge eller när du installerar med medelprioritet har du det extra alternativet att välja ”Coordinated Universal Time” (UTC) som tidszon.
Om du av någon anledning vill ställa in en tidszon för det installerade systemet som inte matchar den valda platsen så finns det två alternativ.
Det enklaste alternativet är att bara välja en annan tids-zon efter att installationen har färdigställts och du har startat upp det nya systemet. Kommandot för att göra detta är:
# dpkg-reconfigure tzdata
Alternativt kan tidszonen ställas in i början av installationen genom att skicka parametern time/zone=
när du startar upp installationssystemet. Värdet ska så klart vara en giltig tidszon, till exempel värde
Europe/London
eller UTC
.
För automatiska installationer kan tidszonen ställas in till önskat värde med förinställning.
Vid den här tidpunkten, efter identifiering av maskinvara har startats en sista gång, bör debian-installer
vara vid sin fulla kraft, anpassad för användarens behov och klar att göra ett riktigt jobb. Precis som titeln på det här avsnittet indikerar är huvudfunktionen för de nästkommande komponenterna partitionering av dina diskar, skapande av filsystem, tilldelning av monteringspunkter och även konfigurering av närliggande saker som krypterade LVM eller RAID-enheter.
Om du känner dig osäker med partitionering eller bara vill veta mer detaljer, se Appendix C, Partitionera för Debian.
Först kommer du få möjligheten att automatiskt partitionera antingen en hel disk eller ledigt utrymme på en disk. Det finns också en så kallad ”guidad” partitionering. Om du inte vill partitionera automatiskt, välj från menyn.
The partitioner used in debian-installer
is fairly versatile. It allows to create many different partitioning schemes, using various partition tables, file systems and advanced block devices.
Exactly which options are available depends mainly on the architecture, but also on other factors. For example, on systems with limited internal memory some options may not be available. Defaults may vary as well. The type of partition table used by default can for example be different for large capacity hard disks than for smaller hard disks. Some options can only be changed when installing at medium or low debconf priority; at higher priorities sensible defaults will be used.
Installationsprogrammet har stöd för olika former av avancerad partitionering och användningen av lagringsenheter, vilket i många fall kan kombineras.
Logisk volymhantering (LVM)
Programvaru-RAID
RAID-nivåer som stöds är 0, 1, 4, 5, 6 och 10.
Kryptering
Serial ATA RAID (med dmraid
)
Också kallad ”fake RAID” eller ”BIOS RAID”. Stöd för Seriell ATA RAID är för närvarande endast tillgänglig om den är aktiverad när installationsprogrammet startas. Mer information finns på vår Wiki.
Multipath(experimentell)
Se vår Wiki för mer information. Stöd för multipath är för närvarande endast tillgänglig om det är aktiverat när installationsprogrammet startas.
Följande filsystem stöds.
ext2, ext3, ext4
Standardfilsystemet som väljs i de flesta fall är ext4; för /boot
partionen så väljs ext2 som standard när guidad partitionering används.
jfs (inte tillgänglig på alla arkitekturer)
xfs (inte tillgänglig på alla arkitekturer)
reiserfs (valfri; inte tillgänglig på alla arkitekturer)
Stöd för Reiser-filsystemet är inte längre tillgängligt som standard. När installationsprogrammet körs med medium eller låg debconf-prioritet kan det aktiveras genom att välja partman-reiserfs
komponent. Endast version 3 av filsystemet stöds.
qnx4
Befintliga partitioner kommer att kännas igen och det är möjligt att tilldela monteringspunkter för dem. Det är inte möjligt att skapa nya qnx4-partitioner.
FAT16, FAT32
NTFS (skrivskyddad)
Befintliga NTFS-partitioner kan ändras och det är möjligt att tilldela monteringspunkter för dem. Det är inte möjligt att skapa nya NTFS-partitioner.
Om du väljer guidad partitionering har du tre alternativ: skapa partitioner direkt på hårddisken (klassisk metod), skapa dem med logisk volymhantering (LVM), eller att skapa dem med krypterad LVM[9].
Notera | |
---|---|
Alternativet att använda (krypterad) LVM kanske inte är tillgängligt på alla arkitekturer. |
När LVM eller krypterad LVM används kommer installationsprogrammet att skapa de flesta partitioner inne i en stor partition; fördelen med den här metoden är att partitioner inne i den här stora partitionen kan man enkelt ändra storlek på senare. I fallet med krypterad LVM, kommer den stora partitionen inte vara läsbar utan att känna till en speciell nyckelfras, vilket ger extra säkerhet för ditt (personliga) data.
När krypterad LVM används, kommer installationsprogrammet även att automatiskt radera disken genom att skriva slumpmässig data till den. Det här ökar på säkerheten ytterligare (och gör det omöjligt att se vilka delar av disken som används och ser även till att eventuella spår av tidigare installationer raderas), men kan ta lite tid beroende på storleken på din disk.
Notera | |
---|---|
Om du väljer guidad partitionering med LVM eller krypterad LVM, kommer vissa ändringar i partitionstabellen att behöva skrivas till den valda disken när LVM konfigureras. Dessa ändringar raderar effektivt all data som för närvarande finns på den valda hårddisken och du kommer inte kunna ångra den här åtgärden. Dock kommer installationsprogrammet fråga dig att bekräfta dessa ändringar innan de skrivs till disken. |
Om du väljer guidad partitionering (antingen klassisk eller med (krypterad) LVM) för en hel disk, kommer du först att bli tillfrågad att välja disken som du vill använda. Kontrollera att alla dina diskar är listade och, om du har flera diskar, se till att väljer den korrekta disken. Ordningen som de listas i kan skilja sig från vad du är van med. Storleken på diskarna kan hjälpa dig att särskilja dem.
Allt data på disken du har valt kommer eventuellt att förloras, men du kommer alltid att bli tillfrågad att bekräfta ändringarna innan de skrivs på disken . Om du har valt klassisk metod för partitioneringen, kommer du kunna ångra ändringarna fram till slutet; när (krypterad) LVM används är det här inte möjligt.
Härnäst kommer du att kunna välja från de planer som listas i tabellen nedan. Alla planer har sina för- och nackdelar, vissa av dem diskuteras i Appendix C, Partitionera för Debian. Om du är osäker, välj den första. Tänk dock på att guidad partitionering behöver en viss minimal mängd av ledigt utrymme att arbeta med. Om du inte ger den åtminstone 1 GB utrymme (beroende på vald plan), kommer den guidade partitioneringen att misslyckas.
Partitioneringsplan | Minsta utrymme | Skapade partitioner |
---|---|---|
Alla filer på en partition | 600 MB |
/ , växl |
Separat partition för /home | 500 MB |
/ , /home , växl |
Separata partitioner för /home, /var och /tmp | 1 GB |
/ , /home , /var , /tmp , växl |
Om du väljer guidad partitionering med (krypterad) LVM kommer installationsprogrammet även att skapa en separat partition för /boot
. De andra partitionerna, inklusive växlingsutrymmet, kommer att skapas inom LVM-partitionen.
If you have booted in EFI mode then within the guided partitioning setup there will be an additional partition, formatted as a FAT32 bootable filesystem, for the EFI boot loader. This partition is known as an EFI System Partition (ESP). There is also an additional menu item in the formatting menu to manually set up a partition as an ESP.
Efter du valt en plan kommer nästa skärm att visa din nya partitionstabell, inklusive information om hur och om partitionerna kommer att formateras och var de kommer att monteras.
Listan över partitioner kan se ut som den här:
SCSI1 (0,0,0) (sda) - 6.4 GB WDC AC36400L #1 primär 16.4 MB B f ext2 /boot #2 primär 551.0 MB växl växl #3 primär 5.8 GB ntfs pri/log 8.2 MB LEDIGT UTRYMME SCSI2 (1,0,0) (sdb) - 80.0 GB ST380021A #1 primär 15.9 MB ext3 #2 primär 996.0 MB fat16 #3 primär 3.9 GB xfs /home #5 logical 6.0 GB f ext4 / #6 logisk 1.0 GB f ext3 /var #7 logisk 498.8 MB ext3
Det här exemplet visar två hårddiskar som delats upp i flera partitioner; första disken har ledigt utrymme. Varje partitionsrad innehåller partitionsnumret, dess typ, storlek, valfria flaggor, filsystem och monteringspunkt (om det finns någon). Observera: denna specifika konfiguration kan inte skapas med en guidad partitionering men det visar en möjlig variation som kan uppnås med manuell partitionering.
Det här sammanfattar den guidade partitioneringen. Om du är nöjd med den genererade partitionstabellen kan du välja
från menyn för att implementera den nya partitionstabellen (som beskrivs i slutet av det här avsnittet). Om du inte är nöjd kan du välja att och köra den guidade partitioneringen igen eller modifiera de föreslagna ändringarna som beskrivs nedan för manuell partitionering.En liknande skärm till den som visades ovanför kommer att visas om du väljer manuell partitionering förutom att din befintliga partitionstabell kommer att visas och utan monteringspunkterna. Hur du manuellt konfigurerar din partitionstabell och användningen av partitioner av ditt nya Debian-system kommer att täckas in av den återstående delen av det här avsnittet.
Om du väljer en ren disk som inte har några partitioner eller ledigt utrymme på sig, kommer du bli tillfrågad om en ny partitionstabell ska skapas (det behövs så att du kan skapa nya partitioner). Efter det här ska en ny rad med texten ”LEDIGT UTRYMME” visas i tabellen under en valda disken.
Om du väljer ett ledigt utrymme kommer du bli erbjuden att skapa en ny partition. Du kommer att få svara på några snabba frågor om dess storlek, typ (primär eller logisk), och plats (början eller slutet på det lediga utrymmet). Efter det kommer du att bli visad en detaljerad överblick av din nya partition. Huvudinställningen är , programvaru-RAID, LVM, ett krypterat filsystem, eller inte användas alls. Andra inställningar inkluderar monteringspunkt, monteringsalternativ, och startbar-flaggan; vilka inställningar som visas beror på hur partitionen kommer att användas. Om de förinställda standardvärdena inte passar dig, kan du ändra dem för att passa ditt system. Till exempel genom att välja alternativet , kan du välja ett annat filsystem för den här partitionen, inklusive alternativ för att använda partitionen som växlingsutrymme, programvaru-RAID, LVM,, eller inte använda alls. När du är nöjd med din nya partition, välj och du återvänder till huvudskärmen i partman.
, vilken bestämmer om partitionen kommer att innehålla ett filsystem, eller användas som växlingsutrymmeOm du bestämmer dig för att du vill ändra någonting på din partition, välj helt enkelt partitionen för att ta dig till konfigurationsmenyn för partitioner. Det här är samma skärm som när man skapar en ny partition, så du kan ändra samma inställningar. En sak som kanske inte är självklar vid första anblicken är att du kan ändra storleken på partitionen genom att välja posten som visar partitionens storlek. Filsystem som är kända att fungera är bland annat fat16, fat32, ext2, ext3 och swap (växlingsutrymme). Den här menyn låter dig även ta bort en partition.
Var säker på att du skapar åtminstone två partitioner: en för rotfilsystemet (som måste monteras som /
) och en för swap (växlingsutrymme). Om du glömde att montera rotfilsystemet kommer partman inte låta dig fortsätta förrän du har rättat till det.
If you boot in EFI mode but forget to select and format an EFI System Partition, partman will detect this and will not let you continue until you allocate one.
Färdigheterna som partman besitter kan utökas med moduler, men är beroende på din systemarkitektur. Om du inte kan se alla utlovade godsaker, kontrollera om du har läst in alla nödvändiga moduler (exempelvis partman-ext3
, partman-xfs
eller partman-lvm
).
Efter att du är nöjd med partitioneringen, välj
från partitioneringsmenyn. Du kommer att bli visad ett sammandrag på ändringar gjorda på diskarna och bli frågad att bekräfta skapandet av begärda filsystem.Om du har fler än en hårddisk[10] i din dator, kan du använda partman-md för att ställa in dina diskar för ökad prestanda eller bättre tillförlitlighet på ditt data. Resultatet kallas för Multidisk Device (eller efter dess mest kända variant programvaru-RAID).
MD är enkelt sett en samling partitioner som finns på olika diskar och kombineras ihop för att skapa en logisk enhet. Den här enheten kan sedan användas som en vanlig partition (alltså, i partman kan du formatera den, ge den en monteringspunkt, etc.).
Fördelarna som du får beror på den typ av MD-enhet du skapar. För närvarande stöds:
Är huvudsakligen riktad mot prestanda. RAID0 delar upp all inkommande data i stripes och distribuerar dem jämnt över alla diskar i kedjan. Det här kan öka hastigheten på läs- och skrivoperationer men när en av diskarna går sönder kommer du att förlora allting (delar av informationen finns fortfarande på den friska disken (eller flera), den andra delen fanns på den trasiga disken).
Typisk användning för RAID0 är en partition för videoredigering.
Är lämplig för konfigurationer där tillförlitlighet är ledordet. Den innehåller flera (vanligtvis två) lika stora partitioner där varje partition innehåller exakt samma data. Det här betyder tre saker. För det första, om en av dina diskar går sönder, kommer du fortfarande att ha data speglat på de återstående diskarna. För det andra, du kan endast använda en liten del av den tillgängliga kapaciteten (mer specifikt, det är storleken på den minsta partitionen i RAID-kedjan). För det tredje, filläsningar är lastbalanserade mellan diskarna, vilket kan öka prestandan på en server, såsom en filserver, som brukar vara belastad med fler diskläsningar än skrivningar.
Du kan även ha en reservdisk i kedjan som kommer att ta över platsen för en trasig disk om något går fel.
Är en bra kompromiss mellan hastighet, tillförlitlighet och dataredundans. RAID5 delar upp all inkommande data i "stripes" och distribuerar dem jämnt på alla utan en disk (liknande RAID0). Tvärtemot RAID0 beräknar även RAID5 paritetsinformation, som skrivs på den återstående disken. Paritetsdisken är inte statisk (det skulle kallas för RAID4), utan förändras periodvis, så att partitetsinformationen distribueras jämnt över alla diskar. När en av diskarna går sönder, kan den saknade delen av informationen beräknas utifrån det återstående datat och dess paritet. RAID5 måste innehålla åtminstone tre aktiva partitioner. Du kan även ha en reservdisk i kedjan som kommer att ta över platsen för en trasig disk om något går fel.
Som du kan se, RAID5 har tillförlitlighet som liknar den för RAID1 men erbjuder mindre redundans. Å andra sidan är den kanske lite långsammare på skrivoperationer än RAID0 på grund av beräkningarna av paritetsinformation.
Liknar RAID5 förutom att den använder två paritetsdiskar istället för en.
En RAID6-kedja kan överleva upp till två trasiga diskar.
RAID10 kombinerar stripning (som i RAID0) och spegling (som i RAID1). Den skapar n
kopior av inkommande data och distribuerar dem över partitionerna så att ingen av kopiorna av samma data finns på samma disk. Standardvärdet för n
är 2, men det kan ställas in till något annat expertläget. Antalet partitioner som används måste vara minst n
. RAID10 har olika layouter för distribuering av kopior. Standard är nära kopior. Nära kopior har alla kopior på samma position på alla diskarna. Fjärran kopior har kopiorna på olika positioner på diskarna. Positionskopior kopierar stripen, men inte de individuella kopiorna.
RAID10 kan användas för att uppnå tillförlitlighet och redundans utan nackdelen att behöva beräkna paritetsinformation.
För att summera:
Typ | Minimum antal enheter | Reservenhet | Överlever diskfel? | Tillgänglig plats |
---|---|---|---|---|
RAID0 | 2 | nej | nej | Storlek för den minsta partitionen multiplicerat med antalet enheter i RAID |
RAID1 | 2 | valfri | ja | Storlek för den minsta partitionen i RAID |
RAID5 | 3 | valfri | ja | Storlek för den minsta partitionen multiplicerat med (antalet enheter i RAID minus en) |
RAID6 | 4 | valfri | ja | Storlek för den minsta partitionen multiplicerat med (antalet enheter i RAID minus två) |
RAID10 | 2 | valfri | ja | Totalen för alla partitioner delat med antalet delkopior (standard är två) |
Om du vill veta mer om programvaru-RAID, ta en titt på Software RAID HOWTO.
För att skapa en MD-enhet behöver du markera de partitioner som den ska innehålla markerade för användning i ett RAID. (Det här gör man i partman i menyn där du bör välja → .)
Notera | |
---|---|
Försäkra dig om att systemet kan startas upp med partitioneringsplanen som du planerar. I allmänhet är det nödvändigt att skapa ett separat filsystem för |
Efter det ska du välja partman. (Menyn kommer endast att visas om du markerat minst en partition för användning som .) På första skärmen i partman-md, välj helt enkelt . Du kommer att bli visad en lista på typer av MD-enheter som stöds, från vilken du bör välja en (t.ex. RAID1). Vad som kommer härnäst beror på den MD-typ du har valt.
från huvudmenyn iRAID0 är enkel — du kommer att visas en lista över tillgängliga RAID-partitioner och du behöver endast välja de partitioner som ska utgöra MD-enheten.
RAID1 är lite mer besvärlig. Först kommer du bli tillfrågad att ange antalet aktiva enheter samt antalet reservenheter som ska utgöra din MD. Sedan behöver du från listan av tillgängliga RAID-partitioner välja vilka som ska vara aktiva och sedan de som ska vara reserver. Antalet valda partitioner måste vara samma som antalet som angavs tidigare. Var lugn, om du gör ett misstag och väljer ett olikt antal partitioner kommer debian-installer
inte låta dig fortsätta förräns du har rättat till det.
RAID5 har en liknande inställningsprocedur som RAID1 med undantaget att du behöver använda åtminstone tre aktiva partitioner.
RAID6 har en liknande inställningsprocedur som RAID1 med undantaget att du behöver använda åtminstone fyra aktiva partitioner.
RAID10 har också en liknande inställningsprocedur som RAID1 förutom i expertläget. I expertläget kommer debian-installer
att fråga dig om layouten. Layouten har två delar. Den första delen är layouttypen. Den är antingen n
(för nära kopior), f
(för fjärran kopior) eller o
(för positionskopior). Den andra delen är antalet kopior som ska göras av datat. Det måste finnas minst så många aktiva enheter så att var och en av kopiorna kan distribueras till olika diskar.
Det är fullt möjligt att ha flera MD-typer samtidigt. Till exempel om du har tre stycken 200 GB stora hårddiskar dedicerade till MD, där varje hårddisk innehåller två stycken 100 GB stora partitioner, kan du kombinera de första partitionerna på alla tre hårddiskar till en RAID0 (300 GB stor för snabb videoredigering) och använda de övriga tre partitionerna (2 aktiva och 1 reserv) för RAID1 (ganska tillförlitlig 100 GB stor partition för /home
).
Efter att du har konfigurerat MD-enheterna efter dina behov kan du välja partman-md för att återgå till partman för att skapa filsystem på dina nya MD-enheter och ge dem de vanliga attributen såsom monteringspunkter.
iOm du arbetar med datorer som en systemadministratör eller ”avancerad” användare har du säkert upplevt en situation där någon diskpartition (oftast den mest viktiga) fått slut på ledigt utrymme medan någon annan partition haft otroligt mycket oanvänt utrymme och du har behövt att hantera den här situationen genom att flytta runt saker, symboliska länkar, etc.
För att undvika de beskrivna situationen kan du använda logisk volymhantering (LVM). Med LVM kan du kort sagt kombinera dina partitioner (fysiska volymer på LVM-språk) för att forma en virtuell disk (en så kallad volymgrupp) som sedan kan delas upp i virtuella partitioner (logiska volymer). Meningen är att logiska volymer (och så klart de underliggande volymgrupperna) kan spänna över ett flertal fysiska diskar.
Nu när du har insett att du behöver mer utrymme för din gamla 160 GB stora /home
-partition kan du helt enkelt lägga till en ny 300 GB stor disk till datorn, låta den bli medlem av din befintliga volymgrupp och sedan förändra storleken på den logiska volymen som tillhandahåller filsystemet för /home
och voilá — dina användare har mer plats igen på sin nya 460 GB stora partition. Det här exemplet är så klart lite grovt förenklat. Om du inte har läst den än bör du konsultera LVM HOWTO.
LVM-konfiguration i debian-installer
är ganska enkel och stöds fullständigt i partman. Först måste du markera de partitioner som ska användas som fysiska volymer för LVM. Det här görs i menyn där du ska välja → .
Varning | |
---|---|
Be aware: the new LVM setup will destroy all data on all partitions marked with an LVM type code. So, if you already have an LVM on some of your disks, and want to install Debian additionally to that machine, the old (already existing) LVM will be wiped out! The same counts for partitions, which are (for any reason) misleadingly marked with an LVM type code, but contain something different (like an encrypted volume). You need to remove such disks from the system, before performing a new LVM setup! |
När du återvänder till huvudskärmen i partman kommer du att se ett nytt alternativ . När du väljer den kommer du att först bli frågad om att bekräfta väntande ändringar till partitionstabellen (om det finns några) och sedan kommer LVM-konfigurationsmenyn att visas. Ovanför menyn visas en sammanfattning av LVM-konfigurationen. Själva menyn är sammanhangskänslig och visar endast giltiga åtgärder. De möjliga åtgärderna är:
: visar LVM-enhetsstrukturen, namn och storlekar på logiska volymer och annat
partman
: återvänd till huvudskärmen för
Använd alternativen i den menyn för att först skapa en volymgrupp och sedan skapa dina logiska volymer i den.
Efter du återvänt till huvudskärmen i partman kommer du att se skapade logiska volymer på samma sätt som vanliga partitioner (och du bör även behandla dem som det).
debian-installer
låter dig konfigurera krypterade partitioner. Varje fil som du skriver på en sådan partition kommer omedelbart att sparas till enheten i krypterad form. Tillgång till krypterat data ges endast efter att en lösenfras har angivits när den krypterade partitionen ursprungligen skapades. Denna funktion är användbart för att skydda känsligt data om till exempel din bärbara dator eller hårddisk blir stulna. Tjuven kanske får fysisk tillgång till hårddisken men utan att känna till den rätta lösenfrasen kommer det data som finns på hårddisken bara att se ut som slumpmässiga tecken.
The two most important partitions to encrypt are: the home partition, where your private data resides, and the swap partition, where sensitive data might be stored temporarily during operation. Of course, nothing prevents you from encrypting any other partitions that might be of interest. For example /var
where database servers, mail servers or print servers store their data, or /tmp
which is used by various programs to store potentially interesting temporary files. Some people may even want to encrypt their whole system. Generally the only exception here is the /boot
partition which must remain unencrypted, because historically there was no way to load the kernel from an encrypted partition. (GRUB is now able to do that, but debian-installer
currently lacks native support for encrypted /boot
. The setup is therefore covered in a separate document.)
Notera | |
---|---|
Observera att prestandan för krypterade partitioner kommer att vara mindre än för okrypterade eftersom datan behöver dekrypteras eller krypteras för varje läsning eller skrivning. Prestandaskillnaden beror på din processorhastighet, vald kryptering och nyckellängd. |
För att använda kryptering måste du skapa en ny partition genom att välja ett fritt utrymme i huvudpartitioneringsmenyn. Ett annat alternativ är att välja en befintlig partition (t.ex. en vanlig partition, en logisk LVM-volym eller en RAID-volym). I menyn
behöver du välja för alternativet . Menyn kommer att ändras till att inkludera flera krypteringsalternativ för partitionen.Krypteringsmetoden som stöds av debian-installer
är dm-crypt (ingår i nyare Linux-kärnor, som också kan vara värd för fysiska LVM-volymer).
Låt oss ta en titt på tillgängliga alternativ när du väljer kryptering via Device-mapper (dm-crypt)
. Som vanligt: när du är osäker, använd standardvalen därför att de har noga valts ut med tanke på säkerhet.
aes
Detta alternativ låter dig välja krypteringsalgoritm (chiffer) som kommer att användas för att kryptera data på partitionen. debian-installer
har för närvarande stöd för följande blockchiffer: aes, blowfish, serpent och twofish. Det är utanför omfånget för detta dokument att diskutera kvaliteterna för dessa olika algoritmer, dock kan det hjälpa dig i ditt val att år 2000 valdes AES av American National Institute of Standards and Technology som standardkrypteringsalgoritm för skydd av känslig information för 2000-talet.
256
Här kan du ange längden för krypteringsnyckeln. En större nyckellängd ökar generellt styrkan på krypteringen. På andra sidan, ökning av längden på nyckeln har en negativ inverkan på prestandan. Tillgängliga nyckellängder är olika beroende på valt chiffer.
xts-plain64
Initieringsvektorn eller IV-algoritm används i kryptografi för att se till att tillämpningen av chiffret på samma klartextdata med samma nyckel, alltid producerar en unik chiffertext. Idén är att förhindra en attackerare från att kunna utläsa information från upprepade mönster i krypterat data.
Det minst sårbara alternativet för kända attacker av de som tillhandahålls är standardvalet xts-plain64
. Använd endast de andra alternativen när du behöver kompatibilitet med tidigare installerade system som inte kan använda nyare algoritmer.
Lösenfras
Här kan du välja typ av krypteringsnyckel för denna partition.
Krypteringsnyckeln kommer att beräknas[11] med en lösenfras som basis och som du kan ange senare i processen.
En ny krypteringsnyckel kommer att genereras från slumpmässigt data varje gång du försöker att ta fram den krypterade partitionen. Med andra ord: vid varje nedstängning av systemet kommer innehållet på partitionen att förloras eftersom nyckeln raderas från minnet. (Så klart, du kan försöka att ta fram nyckeln via en brute force-attack, men såvida det inte finns en okänd sårbarhet i chifferalgoritmen kommer detta inte kunna göras under vår livstid.)
Slumpmässiga nycklar är användbara för växlingspartitioner därför att du inte behöver bry dig om att komma ihåg lösenfrasen eller att radera känslig information från växlingspartitionen före nedstängning av din dator. Dock betyder det även att du inte kommer att kunna använda funktionalitet som ”suspend-to-disk” som erbjuds av nyare Linux-kärnor eftersom det blir omöjligt (under en efterföljande uppstart) att återhämta suspenderat data som skrivits på växlingspartitionen.
ja
Bestämmer huruvida innehållet på denna partition ska skrivas över med slumpmässigt data före krypteringen ställs in. Detta rekommenderas därför att det kan annars vara möjligt för en attackerare att avgöra vilka delar av partitionen som används och vilka som inte används. Dessutom blir det svårare att återskapa data som partitionen innehållit tidigare[12].
När du har valt de önskade parametrarna för dina krypterade partitioner, återgå till huvudmenyn för partitionering. Det ska nu finnas en ny menypost som kallas
. När du väljer den kommer du att bli frågad att bekräfta borttagningen av data på de partitioner som markerats för radering och möjligen även andra åtgärder såsom skrivning av en ny partitionstabell. För större partitioner kan detta ta lite tid.Härnäst kommer du att bli frågad att ange en lösenfras för de partitioner som konfigurerats att använda en. Bra lösenfraser bör vara längre än 8 tecken, bör innehålla en blandning av bokstäver, siffror och andra tecken och bör inte innehålla vanliga ord som hittas i ordböcker eller information som lätt kan kopplas samman med dig (såsom födelsedatum, eventuell hobby, namn på husdjur, namn på familjemedlemmar eller närstående, etc.).
Varning | |
---|---|
Innan du matar in några lösenfraser bör du se till att ditt tangentbord är konfigurerat korrekt och genererar de tecken som förväntas. Om du är osäker kan du växla till den andra virtuella konsollen och skriva in text vid prompten. Detta för att du inte bli förvånad senare, t.ex. genom att försöka mata in en lösenfras med en qwerty-tangentbordslayout när du använde en azerty-layout under installationen. Denna situation kan ha flera orsaker. Kanske har du bytt till en annan tangentbordslayout under installationen, eller att den valda tangentbordslayouten kanske inte har ställts in ännu när lösenfrasen för rotfilsystemet anges. |
Om du väljer att använda andra metoder än ett lösenord för att skapa krypteringsnycklar, kan de genereras nu. På grund av att kärnan kanske inte har samlat in en tillräcklig mängd av slumpmässigt data så tidigt i installationen kan denna process ta lång tid. Du kan hjälpa till att snabba på processen genom att generera slumpmässigt data: t.ex. genom att trycka slumpmässigt valda tangenter eller genom att växla till skalet på den andra virtuella konsollen och generera lite nätverk- och disktrafik (hämta några filer, skicka stora filer till /dev/null
, etc.). Detta kommer att upprepas för varje partition som ska krypteras.
After returning to the main partitioning menu, you will see all encrypted volumes as additional partitions which can be configured in the same way as ordinary partitions. The following example shows a volume encrypted via dm-crypt.
Encrypted volume (sda2_crypt
) - 115.1 GB Linux device-mapper
#1 115.1 GB F ext3
Now is the time to assign mount points to the volumes and optionally change the file system types if the defaults do not suit you.
En sak att notera här är identifierarna inom parantes (sda2_crypt
och i detta fall) samt monteringspunkterna du har tilldelat varje krypterad volym. Du kommer att behöva denna information senare vid uppstart av det nya systemet. Skillnaderna mellan en vanlig uppstartsprocess och en uppstartsprocess med kryptering beskrivs senare i Avsnitt 7.2, ”Montering av krypterade volymer”.
När du är nöjd med partitioneringsplanen, fortsätt med installationen.
Även om det här steget är det minst problematiska så tar det en större del av installationen på grund av att det hämtar, validerar och packar upp hela grundsystemet. Om du har en långsam dator eller nätverksanslutning kan det här ta en stund.
Under installationen av grundsystemet, kommer meddelanden om uppackning och konfigurering omdirigeras till tty4
. Du kan komma åt den här terminalen genom att trycka Vänster Alt+F4; gå tillbaka till huvudprocessen för installationsprogrammet med Vänster Alt+F1.
De olika meddelandena om uppackning/konfigurering som genereras under den här fasen, sparas i /var/log/syslog
. Du kan kontrollera dem där om installationen genomförs över en seriekonsoll.
Som en del av installationen kommer en Linux-kärna att installeras. Vid standardprioritet kommer installationsprogrammet att välja en åt dig som bäst passar din maskinvara. I lägre prioritetslägen kommer du kunna välja från en lista av tillgängliga kärnor.
When packages are installed using the package management system, it will by default also install packages that are recommended by those packages. Recommended packages are not strictly required for the core functionality of the selected software, but they do enhance that software and should, in the view of the package maintainers, normally be installed together with that software.
Notera | |
---|---|
For technical reasons packages installed during the installation of the base system are installed without their ”Recommends”. The rule described above only takes effect after this point in the installation process. |
Vid det här tillfället kan du ett användbart men begränsat system. De flesta användare kommer att installera ytterligare programvara på systemet för att anpassa det till sina behov och installationsprogrammet låter dem göra det. Det här steget kan ta ännu längre tid än installationen av grundsystemet om du har en långsam dator eller nätverk.
One of the tools used to install packages on a Debian GNU/Linux system is the program apt, from the apt
package[13]. Other front-ends for package management, like aptitude and synaptic, are also in use. These front-ends are recommended for new users, since they integrate some additional features (package searching and status checks) in a nice user interface.
apt måste konfiguras så att den vet var den ska hämta paket ifrån. Resultat av den här konfigurationen skrivs till filen /etc/apt/sources.list
och du kan undersöka och redigera den för att passa dina behov efter att installationen är färdig.
Om du installerar med standardprioritet kommer installationsprogrammet att ta hand om det mesta av konfigurationen automatiskt, baserat på installationsmetoden som du använder och om möjligt använda val gjorda tidigare i installationen. I de flesta fall kommer installationsprogrammet att automatiskt lägga till en säkerhetsspegel och, om du installerar den stabila distributionen, en spegel för uppdateringstjänsten ”stable-updates”.
Om du installerar med en lägre priotet (t.ex. i expertläget) kommer du att kunna bestämma mer vad som ska göras. Du kan välja om du vill använda uppdateringstjänsten för säkerhet och/eller stable-updates, och du kan välja att lägga till paket från sektionerna ”contrib” och ”non-free” i arkivet.
Om du installerar från en cd eller dvd-avbild som är del av en större uppsättning så kommer installationsprogrammet att fråga om du vill söka igenom ytterligare installationsmedia. Om du har flera media tillgängliga kommer du antagligen att vilja göra det så att installationsprogrammet kan använda paketen som finns på dem.
Om du inte har fler cd eller dvd-media så är det inget problem: användning av dem är inte nödvändigt. Om du i tillägg till det inte använder en nätverksspegel (som förklaras i nästa avsnitt) kandet betyda att inte alla paket som tillhör funktionerna kan installeras som du har valt i nästa steg i installationen.
Notera | |
---|---|
Paketen på cd-skivor (och dvd-avbilder) inkluderas enligt deras populäritet. Det betyder att för de flesta kommer endast de första avbilderna behövs en uppsättning att behövas och att endast mycket få personer faktiskt kommer att använda paketen som inkluderats på de sista avbilderna i en uppsättning. Det betyder också att om man köper eller hämtar ner och bränner en komplett cd-uppsättning bara är slöseri eftersom du aldrig kommer att använda de flesta av dem. I de flesta fall klarar du dig med endast de första 3 till 8 skivor och installera ytterligare paket från Internet genom att använda en spegelserver. Samma gäller för dvd-uppsättningar: första skivan eller kanske de första två skivorna täcker behovet för de flesta. |
If you do scan multiple installation media, the installer will prompt you to exchange them when it needs packages from one that isn't currently in the drive. Note that only discs that belong to the same set should be scanned. The order in which they are scanned does not really matter, but scanning them in ascending order will reduce the chance of mistakes.
En fråga som kommer att ställas under de flesta installationer är om en nätverksspegel ska användas som en paketkälla. I de flesta fall är standardsvaret ett bra svar men det finns några undantag.
Om du inte installerar från en komplett cd/dvd-avbildning, bör du använda en nätverksspegel eftersom du annars kommer att få ett mycket minimalt system. Dock, om du har en begränsad internetanslutning är det bäst att inte välja funktionen desktop
i nästa steg av installationen.
Om du installerar från en komplett cd avbildning, är användningen av en nätverksspegel inte nödvändig, men det rekommenderas starkt eftersom en enda cd-avbildning endast innehåller ett ganska begränsat antal paket. Om du har en begränsad internetanslutning kan det fortfarande vara bäst att inte välja en nätverksspegel här, utan att färdigställa installationen med endast det som finns tillgängliga på cd-avbildning och installera ytterligare paket efter installationen (alltså efter att du har startat upp det nya systemet).
Om du installerar från DVD kommer de paket som behövs under installationen att finnas på den första dvd-skivan. avbild Användning av en nätverksspegel är valfritt.
En fördel med att lägga till en nätverksspegel är att uppdateringar, som har skett sedan cd/dvd-avbilderna skapades och har inkluderats i en punktutgåva, kommer att bli tillgängliga för installation, och därigenom förlänga livslängden för din cd/dvd-uppsättning utan att kompromettera säkerheten eller stabiliteten för det installerade systemet.
För att summera: välja en nätverksspegel är oftast en bra idé, förutom när du har en långsam internetanslutning. Om den aktuella versionen för ett paket finns tillgänglig på installationsmedia, så kommer installationsprogrammet att använda den. Mängden data som kommer att hämtas ner om du väljer en spegel beror på
funktionera som du väljer i nästa steg av installationen,
vilka paket som behövs för dessa funktioner,
vilka av dessa paket som finns på de installationsmedia som du har sökt igenom, samt
huruvida några uppdaterade versioner av paketen som inkluderats på installationsmedia finns tillgängliga från en spegelserver (antingen en vanlig paketspegel eller en spegelserver för säkerhet eller stabila uppdateringar).
Observera att sista punkten betyder, även om du väljer att inte använda en nätverksspegel, att vissa paket kan hämtas ner från Internet ändå om det finns en säkerhets eller stabila uppdatering tillgänglig för dem och att dessa tjänster har konfigurerats.
Om du inte väljer att använda en nätverksspegel, kommer du att få en lista över nätverksspeglar baserat på ditt landsval tidigare i installationsprocessen. Att välja standard erbjuds är vanligtvis bra.
Den erbjudna standard är deb.debian.org, som inte är en spegel i sig utan kommer att omdirigera till en spegel som ska vara uppdaterad och snabb. Dessa speglar stöder TLS (https-protokoll) och IPv6. Denna tjänst underhålls av Debian System Administration (DSA)-teamet.
En spegel kan också specificeras för hand genom att välja ”ange information manuellt”Du kan sedan ange ett spegelvärdnamn och ett valfritt portnummer. Detta måste faktiskt vara en URL bas, dvs när man anger en IPv6-adress måste man till exempel lägga till hakparenteser runt den t.ex ”[2001:db8::1]”.
If your computer is on an IPv6-only network (which is probably not the case for the vast majority of users), using the default mirror for your country might not work. All the mirrors in the list are reachable via IPv4, but only some of them can be used via IPv6. As connectivity of individual mirrors can change over time, this information is not available in the installer. If there is no IPv6 connectivity for the default mirror for your country, you can either try some of the other mirrors offered to you or choose the ”enter information manually” option. You can then specify ”ftp.ipv6.debian.org” as the mirror name, which is an alias for a mirror available via IPv6, although it will probably not be the fastest possible one.
Under installationsprocessen får du möjligheten att välja ytterligare programvara att installera. Hellre än att välja individuella programvarupaket från de 87131 paket som finns tillgängliga fokuserar det här steget av installationsprocessen på att välja och installera fördefinierade samlingar av programvara för att snabbt ställa in din dator att genomföra olika funktioner.
De här funktionerna representerar löst ett antal olika jobb eller saker du vill utföra med din dator, såsom ”Skrivbordsmiljö”, ”Webbserver”, eller ”SSHserver”[14]. Avsnitt D.2, ”Nödvändig diskplats för funktioner” listar utrymmet som krävs för de tillgängliga funktionerna.
Vissa funktioner kan vara förvalda baserade på egenskaperna för datorn som du installerar. Om du inte godkänner de här valen kan du avmarkera dem. Du kan även välja att inte installera några funktioner alls.
Tips | |
---|---|
I standardanvändargränssnittet för installationsprogrammet kan du använda blankslag för att växla markering av en funktion. |
Notera | |
---|---|
The ”Desktop environment” task will install a graphical desktop environment. By default, Note that this will only work if the packages needed for the desired desktop environment are actually available. If you are installing using a single full CD image, they will possibly need to be downloaded from a network mirror as they might not be available on the CD image due to its limited amount of space. Installing any of the available desktop environments this way should work fine if you are using a DVD image or any other installation method. |
De olika serveruppgifterna installerar programvara ungefär enligt följande. Webbserver:apache2
;SSH server: openssh
.
Funktionen ”Standardsystem” kommer att installera alla paket som har prioriteten ”standard”. Detta inkluderar en mängd vanliga verktyg som normallt finns tillgängliga på de flesta Linux- eller Unix-system. Du bör lämna denna funktion markeras såvida inte du vet vad du gör och vill ha ett mycket minimalt system.
Om en standardlokal annan än lokalen ”C” väljs under språkvalet så kommer tasksel att kontrollera om några lokalanpassningsfunktioner har definierats för den lokalen och kommer sedan automatiskt att försöka installera relevanta lokalanpassningspaket. Detta inkluderar till exempel paket som innehåller ordlistor eller speciella typsnitt för ditt språk. Om en skrivbordsmiljö har valts så kommer den även att installera lämpliga lokalanpassningspaket för det (om det finns några).
När du har valt dina funktioner, välj apt att installera paketen som är en del av de funktioner som du har valt. Om ett specifikt program behöver mer information från användare så kommer den att fråga dig under denna process.
. Vid det här tillfället kommerDu bör vara medveten om att speciellt funktionen Skrivbord är mycket stor. Speciellt vid installation från en normal cd-rom i kombination med en spegel för paket som inte finns på cd-skivan, kan installationsprogrammet behöva hämta en hel del paket över nätverket. Om du har en relativt långsam Internetanslutning, kan det här ta lång tid. Det finns inget alternativ att avbryta installationen av paket när den väl har startats.
Även när paket har inkluderats på cd-skivan, kan installationsprogrammet fortfarande behöva hämta dem från spegeln om den tillgängliga versionen på spegeln är nyare än den som inkluderats på cd-skivan. Om du installerar den stabila utgåvan, kan det här hända efter en punktutgåva (en uppdatering av den ursprungliga stabila utgåvan); om du installerar testutgåvan kommer det här att hända om du använder en äldre avbildning.
Om du installerar en disklös arbetsstation, är uppstarter från den lokala disken så klart inte ett användbart alternativ och det här steget kommer att hoppas över.
Innan en starthanterare blir installerad kommer installationsprogrammet att försöka att söka efter andra operativsystem som finns installerade på maskinen. Om den hittar ett operativsystem som stöds kommer du bli informerad om det under installationssteget för starthanteraren och datorn kommer att bli konfigurerad att starta upp det här andra operativsystemet i tillägg till Debian.
Observera att uppstart av flera operativsystem på samma maskin fortfarande är lite av svart magi. Det automatiska stödet för identifiering och inställning av starthanterare för att starta upp andra operativsystem varierar mellan arkitekturer och även för underarkitekturer. Om det inte fungerar bör du konsultera dokumentationen för din starthanterare för mer information.
Den starthanterare som är standard på i386 kallas för ”grub”. Grub är en flexibel och robust starthanterare och ett bra standardval både för nybörjare och erfarna användare.
By default, grub will be installed on the UEFI partition/the Boot Record of the primary drive, where it will take over complete control of the boot process. If you prefer, you can install it elsewhere. See the grub manual for complete information.
Om du inte vill installera grub alls kan du använda
-knappen för att komma till huvudmenyn och därifrån välja den starthanterare som du vill använda.Det här alternativet kan användas för att färdigställa installationen även om inte starthanterare kommer att installeras, antingen på grund av att arkitekturen/underarkitekturen inte erbjuder en eller på grund av att ingen önskas (exempelvis, du vill använda den befintliga starthanteraren).
Om du planerar att manuellt konfigurera din starthanterare, bör du kontrollera namnet på den installerade kärnan i /target/boot
. Du bör också kontrollera den katalogen om det finns en initrd; om det finns en ska du antagligen instruera din starthanterare att använda den. Övrig information som du behöver ange är disken och partition du har valt för ditt /
-filsystem och, om du valde att installera /boot
på en separat partition, även ditt /boot
-filsystem.
Det här är det sista steget i Debians installationsprocess under vilket installationsprogrammet kommer att göra de sista justeringarna. Det består mestadels av att knyta ihop allt efter debian-installer
.
Installationsprogrammet kan fråga dig om datorns klocka är inställd till UTC. Normalt sett undviks den här frågan om möjligt och installationsprogrammet försöker lista ut om klockan är inställd till UTC baserat på vilka andra operativsystem som är installerade.
I expertläget kan du alltid välja om eller inte klockan är inställd till UTC. System som (även) kör Dos eller Windows är vanligtvis inställda till lokal tid. Om du vill använda dubbel uppstart, välj lokal tid istället för UTC.
Vid det här tillfället kommer debian-installer
även att försöka spara den aktuella tiden till systemets hårdvaruklocka. Det här görs antingen i UTC eller lokal tid, beroende på det val som tidigare gjordes.
Komponenterna som listas i det här avsnittet är normalt sett inte inblandade i installationsprocessen men väntar i bakgrunden för att hjälpa användaren om något går fel.
Om installationen lyckas, kommer loggfilerna som skapas under installationsprocessen att automatiskt sparas till /var/log/installer/
på ditt nya Debian-system.
Välj
från huvudmenyn låter dig spara loggfilerna till en USB minne, nätverk, hårddisk eller annat media. Det kan vara användbart om du påträffar allvarliga problem under installationen och vill undersöka loggarna på ett annat system eller bifoga dem i en installationsrapport.Det finns flera metoder som du kan välja för att få ett skal under tiden du kör en installation. På de flesta system, och om du inte installerar över en seriekonsoll, är den enklaste metoden att växla till den andra virtuella konsollen genom att trycka Vänster Alt+F2[15] (på ett Mac-tangentbord, Option+F2). Använd Vänster Alt+F1 för att växla tillbaka till själva installationsprogrammet.
För det grafiska installationsprogrammet, se även Avsnitt 6.1.1, ”Användning av det grafiska installationsprogrammet”.
Om du inte kan växla mellan konsollerna finns även alternativet exit
för att stänga skalet och återvända till installationsprogrammet.
Vid den här tidpunkten har du startat upp från RAM-disken, och det finns en begränsad uppsättning Unix-verktyg tillgängliga för dig. Du kan se vilka program som finns tillgängliga med kommandot ls /bin /sbin /usr/bin /usr/sbin och genom att skriva help. Skalet är ett Bourne-skalklon kallat ash och har några trevliga funktioner som till exempel automatisk komplettering och historik.
För att redigera och visa filer, använd textredigeraren nano. Loggfiler för installationssystemet kan hittas i katalogen /var/log
.
Notera | |
---|---|
Även om du kan göra i stort sett allt ett skal som de tillgängliga kommandona tillåter dig att göra, är alternativet att använda ett skal egentliga endast där om någonting skulle gå fel och att du behöver felsöka. Göra saker manuellt från skalet kan störa installationsprocessen och resultera i fel eller en ofullständig installation. Specifikt bör du alltid låta installationsprogrammet aktivera din växlingspartition och inte göra det själv från ett skal. |
En av de mer intressanta komponenterna är network-console. Den låter dig göra en stor del av installationen över nätverket via SSH. Användningen av nätverk antyder att du måste genomföra de första stegen av installationen från konsollen, åtminstone till punkten där nätverket ställs in. (Dock kan du automatisera den delen med Avsnitt 4.6, ”Automatisk installation”.)
Den här komponenten läses inte in i huvudmenyn som standard så du måste specifikt begära den. Om du installerar från ett optiskt media behöver du starta upp med mediumprioritet eller annars kan du starta huvudmenyn och välja
och från listan av ytterligare komponenter välja . En lyckad inläsning indikeras av en ny menypost kallad .Efter du har valt den här nya posten kommer du att bli frågad efter ett nytt lösenord som ska användas för anslutning till installationssystemet och för att bekräfta det. Det är allt. Nu bör du se en skärm som instruerar dig att göra en fjärrinloggning som användaren installer med lösenordet som du precis angav. En annan viktig detalj att notera på den här skärmen är fingeravtrycket av det här systemet. Du behöver överföra fingeravtrycket på ett säkert sätt till personen som kommer att fortsätta fjärrinstallationen.
Bestämmer du dig för att fortsätta med installationen lokalt kan du alltid trycka Enter, vilket tar dig tillbaka till huvudmenyn, där du kan välja en annan komponent.
Låt oss nu hoppa över till andra sidan av kabeln. Som en förutsättning behöver du konfigurera din terminal för teckenkodningen UTF-8, på grund av att installationssystemet använder den kodningen. Om du inte gör det kommer fjärrinstallation fortfarande vara möjlig men du kommer att uppleva konstiga skärmproblem som förstörda dialogrutor eller oläsbara tecken som inte är ascii. Etablera en anslutning till installationssystemet är så enkelt som att ange:
$
ssh -l installer
installationsvärd
Där installationsvärd
är antingen namnet eller IP-adress till den dator som ska installeras. Före den faktiska inloggningen kommer fingeravtrycket för fjärrsystemet att visas och du behöver bekräfta att det är korrekt.
Notera | |
---|---|
ssh-servern i installationsprogrammet använder en standardkonfiguration som inte skickar keep-alive-paket. I princip ska en anslutning till systemet som blir installerat hållas öppen hela tiden. Dock kan i vissa situationer — beroende på din lokala nätverkskonfiguration — anslutning kopplas ned efter en viss inaktivitetsperiod. Ett vanligt fall där detta kan hända är när det finns någon form av adressöversättning (NAT) på nätverket mellan klienten och systemet som blir installerat. Beroende på var i installationen anslutningen bröts så kanske du kan, eller kanske inte kan, återuppta installationen efter ny etablering av anslutningen. Du kanske kan förhindra att anslutningen bryts genom att lägga till flaggan |
Notera | |
---|---|
Om du installerar flera datorer i turordning och de råkar ha samma IP-adress eller värdnamn kommer ssh att vägra att ansluta till en sådan värd. Anledningen är att den kommer att ha ett olikt fingeravtryck, vilket är ett vanligt tecken på en spoofingattack. Om du är säker att så inte är fallet, behöver du ta bort den relevanta raden från |
Efter inloggningen kommer du att se den initiala skärmen där du har två möjligheter kallade
och . Den första tar dig till huvudmenyn i installationsprogrammet, där du kan fortsätta med installationen som vanligt. Den senare startar upp ett skal från vilket du kan undersöka och möjligen rätta till fjärrsystemet. Du bör endast starta en SSH-session för installationsmenyn, men kan starta flera sessioner för skal.Varning | |
---|---|
Efter att du har startat fjärrinstallationen över SSH bör du inte gå tillbaka till installationssessionen som kör på den lokala konsollen. Om du gör det kan databasen som tillhandahåller konfigurationen av det nya systemet skadas. Det i sin tur kan resultera i en misslyckad installation eller problem med det installerade systemet. |
[6] I tekniska termer: där flera lokalanpassningar finns för det språket men med olika landskoder.
[7] At medium and low priority you can always select your preferred locale from those available for the selected language (if there's more than one).
[8] Legacy locales are locales which do not use UTF-8, but one of the older standards for character encoding such as ISO 8859-1 (used by West European languages) or EUC-JP (used by Japanese).
[9] Installationsprogrammet kommer att kryptera LVM-volymgruppen med en 256 bitars AES-nyckel och använder kärnans stöd för ”dm-crypt”.
[10] Det går faktiskt att bygga en MD-enhet även från partitioner som finns på samma fysiska disk, men det kommer inte att ge dig några fördelar.
[12] Det är dock troligt att personal från tre-bokstavs-myndigheter kan återskapa data från magnetoptiska media även efter ett flertal överskrivningar.
[13] Note that the program which actually installs the packages is called dpkg. However, this program is more of a low-level tool. apt is a higher-level tool, which will invoke dpkg as appropriate. It knows how to retrieve packages from your installation media, the network, or wherever. It is also able to automatically install other packages which are required to make the package you're trying to install work correctly.
[14] Du bör känna till att för att visa den här listan, anropar installationsprogrammet helt enkelt programmet tasksel. Det kan köras när som helst efter installationen för att installera (eller ta bort) fler paket, eller så kan du använda ett mer finkornigt verktyg såsom aptitude. Om du letar efter ett enda specifikt paket, efter att installationen är färdig, kör helt enkelt aptitude install
, där paket
paket
är namnet på paketet du letar efter.
[15] Alltså: tryck ner Alt-tangenten på vänster sida av blankstegs-tangenten och funktionstangenten F2 samtidigt.
[16] Följande kommando kommer att ta bort en befintlig post för en värd: ssh-keygen -R <värdnamn
|IP-adress
>.